Så kan värdefull natur restaureras och återskapas
Förlusten av biologisk mångfald är så omfattande att vi inte kan förlita oss på enbart mer skydd – även restaurering och återskapande av natur krävs.
Restaurering och återskapandet av naturliga miljöer är en kritisk del i att motverka och stoppa förlusten av den biologiska mångfalden. Såväl globalt som nationellt försvinner arter i en alarmerande takt. Enbart i Sverige finns nästan 5 000 rödlistade arter – i världen riskerar tre fjärdedelar av alla arter att försvinna inom de närmsta århundraden om vi inte hejdar artutrotningen. Förlusten beror dels på exploatering av naturområden men också på klimatförändringar, föroreningar och ohållbart nyttjande av naturresurser som fiskbestånd och skogar.
Det är enklare och mer kostnadseffektiv att skydda värdefull natur än att restaurera och återskapa den. Men skydd är inte alltid tillräckligt för att hindra att arter slås ut.
Där förstörelsen av ekosystem har gått för långt är restaurering och återskapande av viktiga naturmiljöer nödvändigt.
Så kan restaurering av natur gå till
Restaurering kan ske på olika sätt. Restaurering med hjälp av passiva metoder innebär att man tar bort negativ påverkan – som till exempel bottentrålning – och låter ekosystemet återhämta sig. Aktiv restaurering innebär att man återskapar fungerande ekosystem – till exempel genom att röja igenvuxna betesmarker, återplantera ålgräsängar i haven eller täppa igen diken.
Varför är återskapande och restaurering av natur viktigt?
Återskapandet och restaurering innebär inte bara att naturen ges en möjlighet att läka. Det är avgörande för att bevara den biologiska mångfalden, skapa tillräckliga livsmiljöer åt hotade arter och för att återskapa viktiga ekosystemtjänster. Naturen är dessutom ett viktigt verktyg för att motverka klimatförändringar.
I Sverige är ålgräsängar och våtmarker två exempel på värdefulla miljöer som inte bara rymmer en hög biologisk mångfald utan som även lagrar och binder koldioxid från atmosfären.
Som exempel står torrlagda, före detta, våtmarker för utsläpp som motsvarar 20 procent av Sveriges totala växthusutsläpp. Det är lika mycket utsläpp som vägtrafiken. Återskapas våtmarker minskar också utsläppen.
104 188 skrev under för en skärpt europeisk lagstiftning!
I maj 2020 presenterade EU-kommissionen en strategi för biologisk mångfald till 2030 med förslag på rättsligt bindande mål för restaurering i syfte att minska förlusten av biologisk mångfald. Den nya lagen kan vara direkt avgörande för bevarandet och återskapandet av värdefulla naturliga miljöer som skogar, våtmarker och vattendrag. Men då krävs det att den blir verkningsfull och inte ett redskap för greenwashing.
I början av 2021 bjöd EU-kommissionen in till ett öppet samråd där allmänheten gavs möjlighet att komma med synpunkter på förslaget. I samband med det startade organisationerna BirdLife International, Världsnaturfonden och Europeiska miljöbyrån (EEB), där Naturskyddsföreningen är medlem, ett upprop med målet att minst 100 000 européer skulle svara på EU-kommissionens samråd och kräva en stark lagstiftning. Namninsamlingen avslutades i april och 104 188 skrev under!
Under slutet av 2021 förväntas EU-kommissionen presentera rättsligt bindande mål om återställande av natur för medlemsstaterna.
Naturskyddsföreningen anser att:
Restaureringsåtgärder ska genomföras så att hotade arter och livsmiljöer främjas och den biologiska mångfalden kan bibehållas och utvecklas på landskapsnivå. För att restaureringen ska leda till permanenta förbättringar behöver de nationella restaureringsplanerna innehålla planer för en långsiktigt hållbar förvaltning av de restaurerade områdena. Vi anser exempelvis att:
• Målen på EU-nivå bör vara att till år 2030 restaurera minst 15 procent av EU:s havs- och landyta, inklusive sötvatten, i syfte att åstadkomma avsevärd förbättring för biodiversiteten.
• Det behövs en målinriktad och ambitiös lagstiftning på EU-nivå som slår fast miniminivåer för restaurering av natur med fokus på både kvalitet och kvantitet. Restaureringslagen behöver tas fram skyndsamt och samordnas med befintlig EU-lagstiftning.
• Det primära målet med restaureringen skall vara att stoppa förlusten av biologisk mångfald EU behöver fastställa prioriteringsgrunder över habitattyper som ska restaureras. Synergieffekter i form av kollagring eller klimatanpassning bör användas som ett kriterium vid prioritering av vilka områden/naturtyper som ska restaureras.
• Varje medlemsland ska ta fram en vetenskapsbaserad nationell restaureringsplan där man listar värdefulla habitat som bör prioriteras och ekosystemtjänster som bör återskapas i samband med restaureringen. De nationella restaureringsplanerna bör utvärderas och godkännas av EU-kommissionen, för att garantera deras kvalitet och effekt.
• Det behöver även inrättas en mekanism för regelbunden rapportering om medlemsstaternas framsteg med att uppnå målen med de nationella restaureringsplanerna. Ekologiska kompensationsåtgärder ska inte ingå i restaureringsplanen.
