Blommande vägkanter gynnar biologisk mångfald
Vägkanterna är många och långa. De går genom alla landskapstyper och följer breda asfalterade väger, mindre grusvägar och förgrenar sig ut längs små skogs- eller åkervägar. I en grön infrastruktur kan de vara både uppehållsplatser och spridningskorridorer för en biologisk mångfald.
Forskning visar att det skett en kraftig minskning av flygande insekter de senaste 30 åren. En minskning på 75 procent i norra Tyskland och en minskning på 90 procent i södra England och Danmark. Försvinnandet av ängs- och hagmarker i form av igenväxning och förändrad markanvändning, bland annat intensifiering av jordbruket tror man är förklaringen till detta. Bara under sista halvan av 1900 – talet minskade andelen ängs- och hagmark från över 2 miljoner hektar till cirka 270 000 hektar. Som jämförelse omfattar Sveriges vägkanter över 200 000 hektar.
Vägkanten viktig för hotade arter
På grund av detta blir vägkanternas biologiska mångfald viktig för att bevara hotade arter av både flora och fauna. Vägkanter är i regel näringsfattiga och tillåter därför att många arter kan konkurrera på samma yta. Vägkanter över hela landet blir därför en potentiell yta för hög biologisk mångfald. Inventeringar av artrikedomen i vägkanter görs i samarbete med Vägverket, och de värdefullaste har fått en anpassad skötsel. Tyvärr lämnas oftast grönmassa kvar i vägkanten efter klippning vilket göder marken och utarmar den biologiska mångfalden. Det är dags att börja se vägkanten som den resurs den faktiskt är. De sträcker sig milvis genom hela landet och skulle kunna fungera som långa slåtterkorridorer.
Stora ytor vägrenar kan göra skillnad
Studier från senare år visar att en förvånansvärt stor del av de hävdgynnade arter som tidigare varit vanliga på ängar nu återfinns i kanter av skogs- och landsvägar, antagligen eftersom dagens skötsel av vägrenar liknar skötseln av slåtterängar och hagar. Med tanke på att den samlade ytan av vägrenar i Sverige uppgår till ca 200 000 ha (Vägverket 1999), kan rätt skötta vägrenar ha en stor betydelse för bevarande av arter som historiskt sett hört hemma på ängar och betesmarker.
